|
Fritiof och Carmencita 03:11 |
Samborombon, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten
och med Pampas bakom sig många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april,
för jag ville dansa tango.
Dragspel, fiol och mandolin
hördes från krogen och i salen steg jag in,
där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm
satt den bedårande lilla Carmencita!
Mamman, värdinnan satt i vrån,
hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton.
Jag bjöd upp och Carmencita sa:
- Si gracias, señor, vamos á baliár este tango!
- Carmencita, lilla vän,
håller du utav mig än?
Får jag tala med din pappa och din mamma,
jag vill gifta mig med dig, Carmencita!
- Nej, don Fritiof Andersson,
kom ej till Samborombon,
om ni hyser andra planer när det gäller mig,
än att dansa tango.
- Ack, Carmencita, gör mig inte så besviken,
jag tänkte skaffa mig ett jobb här i butiken,
sköta mig noga, bara spara och knoga,
inte spela och dricka men bara älska dig.
Säg, Carmencita, det är ändå blott med mig,
säg, som du vill dansa tango?
- Nej, Fritiof, ni förstår musik,
men jag tror inte ni kan stå i en butik
och förresten sa min pappa just idag att han visste,
vem som snart skulle fria till hans dotter.
En som har tjugotusen kor
och en estancia som är förfärligt stor.
Han har prisbelönta tjurar,
han har oxar, får och svin
och han dansar underbar tango.
- Carmencita, lilla vän,
akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dig rik,
skaffa mig ett jobb i er butik!
Och när vi blir gifta, söta ungar ska du få,
som kan dansa tango. |
|
Fragancia eller Serenad i Havanna 03:30 |
I Cubas natt en röst från din estancia
och doft av rosor som är din arom
sveper hit ner och talar, o, Fragancia,
talar ditt och kärlekens idiom.
Hela mitt jag är uppfyllt av din ensamhet,
fast jag är borta äger jag dig här,
här i min själ, mitt innersta din härlighet
blommar och doftar för mig var du är.
Glömsk av mig själv jag fylls av dig till brädden
fastän du gömmer dig och inte blir mig när.
Himmel! Du kom ändå till blomsterbädden!
Månen går ner. Gitarren tystnar här. |
|
Flickan i Havanna 05:35 |
Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.
Kom, du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker, du är ung!
Sjung av hjärtat, sjung!
Flickan i Havanna
stänger dörr'n av cederträ.
Sjömannen är inne
flickan på hans knä.
Vill du bli mitt hjärtas kung?
Har du pengar i din pung?
Jag är vacker, du är ung!
Sjung av hjärtat, sjung!
Flickan i Havanna
hörer då en sjömans röst:
Pengar har jag inga,
men en sak till tröst.
Och utur sin jacka blå
tager han det hon ska få.
Du är vacker, du är ung!
Sjung av hjärtat, sjung!
Flickan i Havanna
skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner,
som hon genast fick.
Ringen kostar femton pund!
Stanna du - en liten stund.
Jag är vacker, du är ung!
Sjung av hjärtat, sjung!
Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.
Handen prydes av en ring
och kring barmen crêpe de chine.
Jag är vacker, jag är ung!
Sjung av hjärtat, sjung! |
|
Karl-Alfred och Ellinor 03:15 |
En ung sjöman, Karl-Alfred var hans namn,
han for så vida, ifrån hamn till hamn.
Han var så lycklig i sitt fria liv,
han hade ännu ej förälskat sig.
Som lättmatros fötjänte han sitt bröd.
Hans moder levde men hans far var död.
Han skrev så kärt till modern allt ibland
och sände penningar från fjärran land.
Port Adelaide, det är en trevlig stad,
där är en sjöman alltid nöjd och glad.
Karl-Alfred snyggar sig och går iland
med glatt humör och penningar i hand.
Till en teater går Karl-Alfreds stig,
ty han har gått iland att roa sig.
Där sätter han sig uppå läktaren,
då hörs en röst: Hello, my little friend!
Han vänder sig och ser i samma stund
en vacker flicka - hennes röda mun
den ler mot honom och hon viskar säll:
Come on, my darling! Följ med mig ikväll!
Och när som föreställningen är slut,
då går Karl-Alfred med den flickan ut.
hon säger: Följ nu med din Ellinor
så skall du se hur snyggt och fint jag bor.
Uti ett hus uppå Victoria Street
där bodde hon - han följer henne dit.
Knappt sitter hon uppå Karl-Alfreds knä
så säger hon: Tag fram din portmonnä!
Karl-Alfred frågar: Vad skall du med den?
Hon svarar blott: Tag hit den strax, min vän!
Och i det samma kliver in en man,
en sådan som man ej beskriva kan.
Han riktar mot Karl-Alfred sin pistol:
Hand o'r your money, be quick you big damn fool!
Men vår Karl-Alfred fruktar ej hans tjut,
han säger blott: Ja, varsågo' och skjut!
Men utur fickan tar han portmonnän
och boven får den mellan ögonen
sen säger han till lilla Ellinor:
Adjöss me' dig, ursäkta att jag går.
Men den, som denna visan diktat har,
det är en ung sjöman, som en gång var
uti ett hus i tredje våningen
i Port Adelaide i Australien. |
|
Så skimrande var aldrig havet 02:04 |
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden
aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande.
Som när du gick vid min sida
mot solnedgången,
aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen
medan du dränkte alla mina sorger.
Älskling, i din första kyss. |
|
Eldarevalsen 05:42 |
När jag började segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på "Aileen Allannah".
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick tjangsen att mönstra med samma.
Vi va sex man på durken och två i var box,
det var kolboxar stora som hus,
och det mesta vi gick va med stenkol och koks
ifrån sunderland till Santa Cruz.
Det var dåligt med käket men chiefen va bra
så vi höll alltid stimen på toppen,
och så fick vi en whisky var fjortonde dag,
"det var nyttigt ", sa gubben, "för kroppen.
Its'a very old whisky, my boy", sa han då,
och så plira han smått och slog i
och så sjöng han en visa som började så:
"I was born by the side of the sea".
"Det var hårt på den tiden, vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och käx
när man seglar för två pund i hyra.
Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne
fast den staden var tråkig och ful,
men där fick jag en hyra med Stevenson Line
och i Spanien fira vi jul.
Båtens namn var "Bermudas" på femtusen ton
med sex fyrar och trångt mellan skott'na,
och jag sa när jag stod där med släjsen igång:
"Det är syndastraff, boys, att vi fått'na!"
Våra kol va som snus eller finmalet krut,
vi fick släjsa och raka i ett,
vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett.
Ja, den får inte va varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra,
och man får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra.
Det var bus på Biscaya och slinger i ett
och vi lova rorgängarna dagg,
för på elddurken drällde det skyfflar och spett,
och vi trampa i glödande slagg.
I Valencia där fick vi en last apelsin
men den lasten fick gå mig förutan,
för jag smet med min sjösäck och min mandolin,
jag var tröttkörd och ogilla skutan,
Jag va tunn som ett rakblad men riggad och fin,
och en fröken som sjöng på en bar
gödde opp mig med kyckling och tre sorters vin
ja, den flickan var ovanligt rar!
Jag har seglat med britter och yankees och allt,
ja, med tyskar, ja, med portugiser,
det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser.
Men det värsta var nog, när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux,
för jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på.
Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt, you see,
och kamraterna eldade under,
det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg,
så jag flydde ju högst uppinunder,
men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte, nu är det nog klokt,
Charlie Barr, att du kvickt läser upp fader vår,
för här, blir du ju levande kokt!
Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud,
det var någon där uppe som knacka!
Och så öppna nån luckan och skrek: "Herre Gud,
här är Charlie ju kvar med min hacka!"
Det var donkeyman själv, han var skotte, you know,
och se hackan jag hade va hans!
Det va den som han sakna men medge ändå
att det samtidigt gav mej en chans! |
|
Linnéa eller Jag har skrivit till min flicka 03:34 |
Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad.
Jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt
och på väggen hänga tavlorna så skönt.
Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnea är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.
Jag har seglat och berest så många länder på vår jord,
mången flicka har jag närmare beskådat.
Men när pengarna tog slut då fick jag ensam gå ombord,
man får ångra mången gärning som blev gjord.
Men den flickan som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder.
När man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar!
Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar,
när man ser på bilden av sin svenska flicka.
Den som ständigt är i land och hos sin flicka vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.
Törna in i våta kläder i en sur och usel skans
och så ut igen och alle man till väders!
När orkanens alla djävlar på Atlanten går till dans
och för jämnan skall en sjöman va till hands.
Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen.
Fast på land gå värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.
I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet.
Jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt
och på väggen hänga tavlorna så skönt. |
|
Inbjudan till Bohuslän 05:30 |
Som blågrå gryning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand,
men mellan dessa kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar
och strida strömmar klara som kristall
och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall.
Kom, Rönnerdahl, till Ängön nu om våren!
Nu häckar ejder, gravand, mås och trut!
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.
Kom ut och lufta vinterdävna tankar
på stigar vindlande i berg och myr
där vinden sveper in från Doggers bankar
med doft av tång och salt och äventyr!
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen
och örtagården kring sitt Tusculum.
Ja, kom och se vårt Bohuslän om våren,
du, Rönnerdahl, som äger blick för färg!
Här går på vinröd ljung de svarta fåren
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen
när Anders plöjer med sin norska häst
och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.
Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret
och leghornshönsen värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret,
här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag!
Här bygger Anders båtar och fioler,
här kan du fiska torsk och spela vals
och tjusa oss med kullrande trioler
ur Anders felor och din egen hals.
Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form!
Där, mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider
och i ditt släktes framtid likaså. |
|
Brevet från Lillan 02:21 |
Pappa, kom hem!
För vi längtar efter dig!
Kom innan sommarn är slut, lilla pappa!
Åskan har gått
och om kvällen blir det mörkt,
stjärnorna syns nu på himlen igen.
Allt jag vill ha är ett halsband av korall,
ingenting annat, det kostar för mycket.
På våran tomt
är det nu så mycket bär
och fullt med ungar har fåglarna där.
Sjön är så varm
och jag badar varje dag
och jag hoppar i
utan att bli rädd,
för nu simmar jag så bra.
Vi ha så fint nu i vårat lilla skjul
och en liten gran ha vi också sett,
den som vi ska ha till jul.
Detta har jag
skrivit nästan bara själv
och jag ska börja i skolan till hösten.
Pappa, kom hem!
Jag vet något som du får!
Nu slutar brevet från din Ellinor. |
|
Stockholmsmelodi 03:35 |
Se hur hela Uppland står i lågor,
kvällsol brinner bortom Solna skog!
Grön som ärg mot violetta vågor
Brunnsviksvassen står där gäddan slog.
Långt i syd mot bleknad himmel blänker
fönstrens rad som guld på Södermalm.
Och på slottet vakten flaggan sänker.
Stockholm svalkas efter dagens kvalm.
Se, i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymtar fram vid Feiths och Röda Kvarn.
Och i crèmelacksblanka tvåsitsbilar
färdas herrar som fortuna smekt
i ett skymningsregn av amorspilar
skjutna halvt på allvar, halvt på lek.
Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår!
Nya syner, gamla minnen strömma
leende emot mig där jag går.
När din vårnatt dunkelmjukt får sluta
dig i famn, från parkens dolda plan
eko tonar än ur Bellmans luta
och i stora skuggan spelar Pan.
Men i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymtar fram vid Feiths och Röda Kvarn.
Dans på Sphinx. en kärleksnatt på China!
"Stulen lycka" går på Rivoli!
Såg du "Bleka greven" på Regina?
Har du hört "Mitt hjärtas melodi"? |
|
I Roslagens famn 03:20 |
I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna klucka mot strand
och vassarna vagga och nyslaget hö
det doftar emot mej ibland.
Där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan, gunås.
Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke fast farfar jag är,
ja, rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.
Se, måsen med löjan i näbb han fick sitt!
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dans en vals!
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö -
i natt skall du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ner i nordväst.
Då vilar min blommande ö vid din barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sej varm
till sovande buskar och träd.
Min älva du dansar så lyssnande tyst
och tänker att karlar är troll.
Den skälver din barnsliga hand, som jag kysst
och valsen förklingar i moll.
Men hej, alla vänner som gästa min ö!
Jag är både nykter och klok!
När morgonen gryr skall jag vålma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dej skymning och drag nu din kos!
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens ros,
Han dansar, när solen går opp! |
|
Sommarnatt eller Kom i min famn 02:46 |
Kom i min famn och låt oss dansa
här en vals, min Rose-Marie.
Natten är ljuv, le blott och dansa!
Lekfullt och lätt du svävar
än som fjäril väckt av sommarvind,
än som den skyggaste hind.
Stödd mot min arm du böjer nätt ditt huvud
och ditt gyllne hår
lyser av ungdom och doftar vår.
Tvekande ler du åt de bevekande tonerna,
lätt och lekande valsen går.
Fönsterna öppnas mot sommarnatten,
blommorna dofta och fjärdens vatten
speglar den stigande månen
som röd över Ingaröskogen står.
Vinden har somnat i båtarnas segel,
ut över Baggensfjärdens spegel
tonerna ila,
måsarna vila tysta i månens ljus.
Vad vore livet, Rose-Marie, förutan sång och dans?
I sommarnattsskymningen ljuvlig och sval,
i toner som locka förföriskt till bal.
I dans, i dans, vi glömma tid och rum,
kom, låt oss fara i blomdoft,
ljus och toner hän till drömmars land. |
|
Havsörnsvals 03:03 |
Svart mot en gyllene sky
en havsörn framåt svävar.
Vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner.
Där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly.
Vingarna små emot svallvågor slå,
som på öde havet gå.
Men i en vik man hör musik,
just denna ton,
Man tar ett gupp och man får upp
konversation:
"Min fröken, vet ni vad jag såg i dag från strand?
Jag såg en havsörn, som slog ned och tog en and!"
"Havsörnsvingarnas skrämmande dön
nådde vår flyende and.
Trött på att dyka och ensam på sjön
sökte hon simma i land!
Just när hon nådde vår skyddande vik,
havsörnsvingarnas stolta musik
hördes på nytt, och i havsörnens klor
lilla anden till himlen for!"
"Nej, är det verkligen sant?
O, tänk den stackars lilla!
I dessa rysliga klor,
hackad av havsörnens näbb!
Kunde hon ej komma loss?"
"Nej! hon försökte förstås!
Men kära ni, såna klor sitter i!
Man blir aldrig, aldrig fri!"
"Min herre, att ni är en örn och jag en and,
det tycker jag, det riktigt känner jag ibland,
och därför är jag också rädd för era klor.
Ni är nog farlig, mycket farlig, säger mor."
"Inte för det ni är rädd, vad jag tror,
men ni kan likna en and,
som vill fly undan." "Ja, ur era klor,
aj, vad ni trycker min hand!"
"Gör jag? Förlåt mej!" "För all del, jag ber!
Folk pratar, vet ni, så mycket om er!"
"Jaså!" "Jaha. men det gör inget alls
för ni dansar så härligt vals!" |
|
Nocturne 03:01 |
Sov på min arm!
Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm
snart du drömmer,
flyg mig i drömmen som våg flyr vind.
Fångas igen.
Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra, min vän!
Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.
Sov på min arm!
Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt.
Och på din barm,
o, min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.
Helig den frid
hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodstormens land!
Slut är din strid.
Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm! |
|
Vals på Mysingen 02:24 |
Vinden från havet har friskat
och Mysingen möter med sjögång,
håller sig brisen så här,
sträcker vi ut till Mysingsholm!
Hör du hur bogsvallet brusar
och kölvattnet porlar och skummar?
Se, varje brytande våg
spolar vårt blänkande däck!
Solen, som skimrar ur diset kring Nåtarö, Ålö och Utö,
målar i blått och i violett
hela din kust, Södertörn.
Båten den knarrar och kränger
och seglen står spända som sköldar!
Här ha vi Danziger Gatt!
hör hur det dånar från sjön!
Vi gå till Utö för natten,
vi gå till Utö för natten,
vi gå till Utö för natten,
vi gå till Utö för natt.
Godnatt, små vågor som klucka,
godnatt, små vågor som klucka,
godnatt, små vågor som klucka,
godnatt, små vågor, godnatt. |
|
Min älskling 03:03 |
Min älskling du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som den ljuvaste musik,
min älskade du är.
Så underbar är du min vän
och ser så vacker ut!
Och älska dig det skall jag än
när havet sinat ut.
När hela havet sinat ut
och bergen smälts till glöd!
Ja, älska dig det skall jag än
när jorden ligger död.
Min älskling du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som den ljuvaste musik,
min älskade du är. |
|
Dansen på Sunnanö 04:04 |
Där går en dans på Sunnanö, där dansar Rönnerdahl
med lilla Eva Liljenbäck på pensionatets bal.
Och genom fönstren strömmar in från skärgårdsnatten sval
doft av syrener och jasmin i pensionatets sal.
doft av syrener och jasmin i pensionatets sal.
Och lilla Evas arm är rund och fräknig hennes hy
och röd som smultron hennes mun och klänningen är ny.
- Herr Rönnerdahl, det är ju ni som tar vem ni vill ha
bland alla kvinnor jorden runt, det har jag hört, ha ha!
Bland alla kvinnor jorden runt, det har jag hört, ha ha!
- Att ta är inte min musik, nej, fröken, men att ge!
Jag slösar men är ändå rik så länge jag kan se.
- Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol?
- Ja, den och kanske något mer! ta hit en bra fiol.
- Ja, den och kanske något mer! ta hit en bra fiol.
Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol,
där dansar vågor, dansar vind och snön som föll ifjol.
Den virvlar där, där går ett brus igenom park och sal
och sommarmorgonen står ljus och södergöken gal,
och sommarmorgonen står ljus och södergöken gal.
Och lilla Eva dansar ut med fänrik Rosenberg
och inga fräknar syns på hyn, så röd är hennes färg.
Men Rönnerdahl är blek och skön och spelar som en gud
och svävar i en högre rymd där Eva är hans brud
och svävar i en högre rymd där Eva är hans brud. |
|
Sjösala vals 02:58 |
Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng.
Solen står på orrberget, sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
- Hör min vackra visa, kom, sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen!
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vadorna.
Lycklig som en lärka uti majsolens sken
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!
Kurre, kurre, kurre! nu dansar Rönnerdahl!
Ko-ko! och göken ropar uti hans gröna dal
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen!
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Rönnerdahl han binder utav blommor en krans,
binder den i håret, det gråa och rufsiga.
Valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadens.
- Titta! ropar ungarna, pappa är en brud
med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud!
Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen!
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Rönnerdahl är gammal, men han valsar ändå!
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner.
Sällan får han rasta - han får slita för två.
Hur han klarar skivan kan ingen förstå -
Ingen utom tärnan i viken, hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen!
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. |
|
Änglamark 02:03 |
Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill
låt dem få leva, de är ju så sköna!
Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.
Sluta att utrota skogarnas alla djur.
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.
Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill
låt dem få leva, de är ju så sköna! |
|
Så länge skutan kan gå 02:27 |
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga!
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding-ding-dång!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila i eviga tider!
Men inte hindar det alls
att du är glad och ger hals
så kläm nu i med en verkligt sju sjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med Karibens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå. |
|
Sven-Bertil Taube
